Jag är faktiskt nästan löjligt lycklig för det mesta. Även om jag såklart också tycker att livet suger ibland. Men jag har det faktiskt vansinnigt bra. Tänk om man hade vetat det när man var 14, 15, 16, 17, ja ni vet. Vad mycket lättare det hade varit att stå ut. Om jag hade vetat att jag skulle få världens finaste man och världens finaste barn.
Jag skulle vilja adoptera varenda stackars vilsen och trasig tonåring, rycka tag i dem och visa dem att livet inte är så värdelöst som det kan verka. Berätta för dem att om man kämpar så kan man få det så underbart bra. Och att när man kämpar för sig själv så är det inte så jobbigt, utan faktiskt rätt så skönt.
Tänk om man kunde hjälpa bara en enda att inte vara olycklig.
11 juni 2009
10 juni 2009
Är det sommar nu eller?
Hemma från jobbet nu då. En fantastiskt hopplöst stressig och allmänt underbar dag på jobbet. Ah, vad det är skönt att ha sommarlov. Tänk om det bara kunde bli lite sommar nu också.
Sug på den du
Freja har lärt sig att dricka genom sugrör. Precis som med allt annat så bara funkade det helt plötsligt. Man kan nästan se ett "ping" i hennes ögon när hon utvecklas ett steg till. Det går så fort nu så man nästan blir åkrädd.
Hon har lärt sig att blåsa också, mest uppåt visserligen, men ändå. Det är viktigt att kunna på den stundande ettårsdagen. Ett år. Min bebis fyller snart ett år. Och efter det ska jag enligt planerna inte ha någon bebis mer. Dags för vänner och syskon i omgivningen att börja föröka sig lite kanske?
Jag kan ju inte vara den enda som missade lektionerna i:
"du ska vara 30 år och haft fast anställning minst tre år, körkort och två bilar, en villa med plats för fem och dessutom vara gift, eller åtminstone förlovad, innan du skaffar barn", eller fördjupningskurserna:
"du ska planera nedkomsten väldigt noga så att du slipper vara gravid vid oönskade tillfällen, som på sommaren, din födelsedag, nyårsafton eller andra viktiga egentidstillfällen",
"du är fullständigt jävla värdelös som mamma om du inte uppfyller ovanstående. det är fysiskt omöjligt att vara bra för sina barn om man är ung och ekonomiskt instabil", och den bästa av dem alla:
"när du är 30 plus är det helt okej att fokusera på dig själv. barnet mår inte bra om inte du gör det. är du under 22 är du fullständigt värdelös och en ond människa om du tänker på något annat än dina barn för ens en sekund. du är omogen, det är vad du är. om du inte är redo att släppa hela din personlighet och alla dina behov är du inte redo för barn. glöm inte det. du är värdelös. värdelös." med tilläggskursen:
"när du nu inte hade en fast anställning innan du skaffade barn så går det aldrig att rätta till. du kommer aldrig att bli en bra mamma. du är dålig om du tar tid från barnet för att studera, du är dålig om du inte studerar för då tänker du inte på barnets framtid, och du är absolut fruktansvärd om du jobbar, för riktiga mammor står inte ut med att vara borta från sina barn"
Jag råkade läsa några inlägg med tillhörande elaka kommentarer i de där ungmamma-blogggarna. Och nu vill jag mest kräkas på folk. Hur kan den allmänna uppfattningen i fördomsfria vackra Sverige där vi välkomnar skillnader och accepterar alla åsikter (till och med de som egentligen innebär att spotta någon i ansiktet) vara att man inte kan ta hand om sina barn om man är ung?
Om så vore fallet borde ju rimligtvis en ganska stor del av svenska befolkningen vara fullständigt jävla fucked up (ursäkta språket) eftersom de flesta för inte alltför länge sedan skaffade barn just i tonåren. Men jag vet inte, det kanske var annorlunda förr? 15-åringar förr kanske var äldre? Man kanske räknade som hundår då? Eller var det det där om att man var tvungen att växa upp då för att man inte hade så bra förhållanden? Men dagens osnutna skitungar kan väl för guds skull aldrig bli så pass mogna?
Jag skulle vilja påstå att möjligheterna att växa upp snabbt när yttre omständigheter förändras är precis lika stora idag som för hundra år sedan. Vi är människor idag lika mycket som då, med en fantastisk förmåga att anpassa oss till nya situationer. Och vill man nu "kasta bort" sin ungdomliga frihet att bete sig som en dåre på det vackraste och mest värdefulla som finns måste väl det ändå vara upp till en själv?
Jag propagerar inte för att skaffa barn när man är ung, men jag tycker och tror (och har rätt i det också, det kan jag vara modig nog att säga) att unga mammor har precis samma möjlighet att bli fantastiska mammor till fantastiska barn, eller risk att bli värdelösa mammor till stackars trasiga barn, eller till och med fantastiska mammor till stackars trasiga barn, eller värdelösa mammor till fantastiska barn, som alla som gått den där underbara "rätta" vägen via självuppfyllelse och en tillrättalagd vardag med en fast livskamrat.
Det bästa är ändå kommentarer om att man inte ska ta emot hjälp från familj och vänner, kan man inte klara sig sälv "kanske man inte skulle ha satt sig i den situationen". För jag menar, det är ju en fullt naturlig sak för flockdjuret människan att stänga in sig i en grotta och göra allt på egen hand. Det är fult att ta emot hjälp, väldigt fult. För vem är man om man inte ständigt kämpar för att klara sig själv? Man kan ju för guds skull inte gå runt och vara lycklig, och i andras sällskap? Det här med att vara mamma, det är ingen dans på rosor, det ska alla veta, man måste göra rätt, och man ska inte tro att man kan smita undan bara för att barnen mår bra. Nejnej, gör man inte som man "ska" är man en dålig, dålig mamma, oavsett hur välmående, välutvecklade och glada barn man har.
Och det här var inte alls det jag tänkte mig när jag satte mig här (medan min snartingenbebislängre sov och min stora kille lekte helt på egen hand - usch, usch, fanns det inget viktigt jag kunde göra i hemmet, eller kunde jag inte åtminstone ägna min son lite kvalitetstid?), egentligen skulle jag bara berätta om min fantastiska dotter. Hon har nämligen inte bara lärt sig att suga ur sugrör och att blåsa, hon har lärt sig att lägga ihop förmågorna och blåsa i sugröret så att det blir bubblor. Det är fantastiskt. Så fantastiskt att jag nästan svimmar.
Nu ska jag och mina barn gå ut i det dåliga vädret för att köpa godis till min man. Jag ska jobba ikväll, och jag må vara en riktigt värdelös mamma, men jag är i alla fall en väldigt god hustru.
Hon har lärt sig att blåsa också, mest uppåt visserligen, men ändå. Det är viktigt att kunna på den stundande ettårsdagen. Ett år. Min bebis fyller snart ett år. Och efter det ska jag enligt planerna inte ha någon bebis mer. Dags för vänner och syskon i omgivningen att börja föröka sig lite kanske?
Jag kan ju inte vara den enda som missade lektionerna i:
"du ska vara 30 år och haft fast anställning minst tre år, körkort och två bilar, en villa med plats för fem och dessutom vara gift, eller åtminstone förlovad, innan du skaffar barn", eller fördjupningskurserna:
"du ska planera nedkomsten väldigt noga så att du slipper vara gravid vid oönskade tillfällen, som på sommaren, din födelsedag, nyårsafton eller andra viktiga egentidstillfällen",
"du är fullständigt jävla värdelös som mamma om du inte uppfyller ovanstående. det är fysiskt omöjligt att vara bra för sina barn om man är ung och ekonomiskt instabil", och den bästa av dem alla:
"när du är 30 plus är det helt okej att fokusera på dig själv. barnet mår inte bra om inte du gör det. är du under 22 är du fullständigt värdelös och en ond människa om du tänker på något annat än dina barn för ens en sekund. du är omogen, det är vad du är. om du inte är redo att släppa hela din personlighet och alla dina behov är du inte redo för barn. glöm inte det. du är värdelös. värdelös." med tilläggskursen:
"när du nu inte hade en fast anställning innan du skaffade barn så går det aldrig att rätta till. du kommer aldrig att bli en bra mamma. du är dålig om du tar tid från barnet för att studera, du är dålig om du inte studerar för då tänker du inte på barnets framtid, och du är absolut fruktansvärd om du jobbar, för riktiga mammor står inte ut med att vara borta från sina barn"
Jag råkade läsa några inlägg med tillhörande elaka kommentarer i de där ungmamma-blogggarna. Och nu vill jag mest kräkas på folk. Hur kan den allmänna uppfattningen i fördomsfria vackra Sverige där vi välkomnar skillnader och accepterar alla åsikter (till och med de som egentligen innebär att spotta någon i ansiktet) vara att man inte kan ta hand om sina barn om man är ung?
Om så vore fallet borde ju rimligtvis en ganska stor del av svenska befolkningen vara fullständigt jävla fucked up (ursäkta språket) eftersom de flesta för inte alltför länge sedan skaffade barn just i tonåren. Men jag vet inte, det kanske var annorlunda förr? 15-åringar förr kanske var äldre? Man kanske räknade som hundår då? Eller var det det där om att man var tvungen att växa upp då för att man inte hade så bra förhållanden? Men dagens osnutna skitungar kan väl för guds skull aldrig bli så pass mogna?
Jag skulle vilja påstå att möjligheterna att växa upp snabbt när yttre omständigheter förändras är precis lika stora idag som för hundra år sedan. Vi är människor idag lika mycket som då, med en fantastisk förmåga att anpassa oss till nya situationer. Och vill man nu "kasta bort" sin ungdomliga frihet att bete sig som en dåre på det vackraste och mest värdefulla som finns måste väl det ändå vara upp till en själv?
Jag propagerar inte för att skaffa barn när man är ung, men jag tycker och tror (och har rätt i det också, det kan jag vara modig nog att säga) att unga mammor har precis samma möjlighet att bli fantastiska mammor till fantastiska barn, eller risk att bli värdelösa mammor till stackars trasiga barn, eller till och med fantastiska mammor till stackars trasiga barn, eller värdelösa mammor till fantastiska barn, som alla som gått den där underbara "rätta" vägen via självuppfyllelse och en tillrättalagd vardag med en fast livskamrat.
Det bästa är ändå kommentarer om att man inte ska ta emot hjälp från familj och vänner, kan man inte klara sig sälv "kanske man inte skulle ha satt sig i den situationen". För jag menar, det är ju en fullt naturlig sak för flockdjuret människan att stänga in sig i en grotta och göra allt på egen hand. Det är fult att ta emot hjälp, väldigt fult. För vem är man om man inte ständigt kämpar för att klara sig själv? Man kan ju för guds skull inte gå runt och vara lycklig, och i andras sällskap? Det här med att vara mamma, det är ingen dans på rosor, det ska alla veta, man måste göra rätt, och man ska inte tro att man kan smita undan bara för att barnen mår bra. Nejnej, gör man inte som man "ska" är man en dålig, dålig mamma, oavsett hur välmående, välutvecklade och glada barn man har.
Och det här var inte alls det jag tänkte mig när jag satte mig här (medan min snartingenbebislängre sov och min stora kille lekte helt på egen hand - usch, usch, fanns det inget viktigt jag kunde göra i hemmet, eller kunde jag inte åtminstone ägna min son lite kvalitetstid?), egentligen skulle jag bara berätta om min fantastiska dotter. Hon har nämligen inte bara lärt sig att suga ur sugrör och att blåsa, hon har lärt sig att lägga ihop förmågorna och blåsa i sugröret så att det blir bubblor. Det är fantastiskt. Så fantastiskt att jag nästan svimmar.
Nu ska jag och mina barn gå ut i det dåliga vädret för att köpa godis till min man. Jag ska jobba ikväll, och jag må vara en riktigt värdelös mamma, men jag är i alla fall en väldigt god hustru.
08 juni 2009
con-grat-u-lations!
Jag glömde ju. Jag glömde! Hur kunde jag?
Ett stort, kärleksfullt grattis till min älskade Jenny som klarade fystesterna i torsdags!
Hon är typ - the best ever. Min stora hjälte och all time-idol.
Grynet släng dig i väggen, Jenny is tha shit.
Puss puss pudding!
Ett stort, kärleksfullt grattis till min älskade Jenny som klarade fystesterna i torsdags!
Hon är typ - the best ever. Min stora hjälte och all time-idol.
Grynet släng dig i väggen, Jenny is tha shit.
Puss puss pudding!
wait for it
vi var på gröna lund förra helgen, men de bilderna är fortfarande i säkert förvar hos älsklingsjenny, så ni får snällt vänta
Och här var det världens vackraste son
I favorittröjan "min etta-tröja". Världens, världens vackraste. Jag skojar inte ens lite.
och här är sonens bästa fotomotiv:
And that was it. Nu ska vi vila middag innan lekpark och annat sommarlovsgöra. Det blev många inlägg, börja nerifrån så känns det säkert bäst.
Mina älskade sovdårar
Min älsklingar lever om väldigt när de sover. Ludwig flänger runt så det låter som om sängen ska rasa när som helst, och borde vara full med blåmärken efter alla slängar in i träkanterna. Men. Det ligger någon nedanför som utklassar honom fullständigt. Det är ingen som förstår riktigt hur hon gör det, men hon ligger i fotändan, hon ligger på golvet, hon ligger tvärs över sängen, hon ligger upp och ner och ut och in och överallt. Vi får gå in minst en gång i halvtimmen och lägga henne tillrätta. Och inte bara det, i torsdags satt hon på golvet och körde en bil fram och tillbaka. Sovandes.
så här kan det se ut när frejor sover
och såhär ska det se ut när frejor sover
Sommarfest
Sommarfest på dagis förra veckan. Jag nästan avled, på riktigt, av skratt när jag såg vad de satt på huvudet på de stackars barnen. Ludwig var visserligen väldigt stolt över sin blomma, men får man inte en liten "teletubbies anfaller"-känsla?
De sjöng väldigt fint i alla fall, sådär som barn brukar. Ludwig hade tränat väldigt effektivt på Idas sommarvisa och 6 ballonger & en igelkott, och sjöng med en väldig inlevelse.
Freja tyckte låtarna var skitbra och shakade loss ordentligt på den regnvåta asfalten. Efteråt fick hon prova Ludwigs blomma, vilket var kul men väldigt förvirrande.
Pumpan äter själv
Jag kan tyvärr inte få in filmen från det här tillfället, bilderna får duga. Sug i er bottenskrapet på en milkshake medan ni tittar så får ni de rätta ljudeffekterna också.
Freja kan äta själv. Med sked.
Mmm så gott. Doppa majsbågen är också toppen.
Äh, det där med sked tar alldeles för lång tid.
Doppa ansiktet funkar bättre.
Peta lite i maten.
Och så suuuuug!
Smarresmarr. Bästa på länge.
Freja samtalar
Sonen går alltså inte att samtala med utan att hamna på vilda villospår. Freja går definitivt inte bättre att kommunicera med, men hon börjar göra antydningar till att vara delaktig. Hon säger väldigt mycket "baba" (pappans ord har som vanligt mer inflytande än mitt - damn it!), och för ett par dagar sen kröp hon efter mig in på toaletten och sa "mäh-mäh". Vi närmar oss. Och nu säger hon mämä nästan lika ofta som baba. Jag närmar mig...
Mest samtalar hon ändå med bilarna. Bilar är det bästa som finns. Allt som har hjul, och helikoptern, framkallar ett "brrrrr" (fast mer framspottat, lite som ett pruttljud). Och allt åker fram och tillbaka fram och tillbaka, dunkas lite i golvet, sen fram och tillbaka fram och tillbaka. Och Freja har väldigt, väldigt roligt. Och vi som tittar på också.
Mest samtalar hon ändå med bilarna. Bilar är det bästa som finns. Allt som har hjul, och helikoptern, framkallar ett "brrrrr" (fast mer framspottat, lite som ett pruttljud). Och allt åker fram och tillbaka fram och tillbaka, dunkas lite i golvet, sen fram och tillbaka fram och tillbaka. Och Freja har väldigt, väldigt roligt. Och vi som tittar på också.
Sonen och kvinnosynen.
Jag vet inte om det faktiskt går att säga så, men ja - min treåring har en dålig, i fact USEL, kvinnosyn. Pojkar får tydligen använda vassa knivar, men det får inte flickor. Flickor leker med dockor. Mammor ska laga mat, de får inte göra massa annat som pappor får. Det är faktiskt ganska många saker jag inte får enligt honom. Det kommer minst en gång om dagen något som börjar på "flickor gör...", "flickor får inte..." eller "det är bara pojkar som..."
Och jag tycker att det är skitobehagligt. Vart fan kommer det ifrån? Man blir ju mörkrädd för mindre. Ludwig, tre ynkliga år gammal tror inte att flickor och pojkar eller mammor och pappor har lika värde eller samma möjligheter. Våran värld är ett enda stort obehag.
Och jag tycker att det är skitobehagligt. Vart fan kommer det ifrån? Man blir ju mörkrädd för mindre. Ludwig, tre ynkliga år gammal tror inte att flickor och pojkar eller mammor och pappor har lika värde eller samma möjligheter. Våran värld är ett enda stort obehag.
Fånson.
Min älsklingsludwig är i allmänhet ganska konstig, och han verkar leva på en annan planet ibland, framförallt när man försöker samtala med honom. Han har ju varit på sina första kalas nu. Två stycken inom loppet av en vecka, och nu pratar han knappt om annat. Han vill köpa presenter, och snart ska han fylla år, och han vill till nickis och alla ska komma hem till honom och tjo vad han blev stor helt plötsligt.
Några dagar efter första kalaset (som kompisen Alva stod för) var vi hos svärföräldrarna, och vid middagsbordet berättade han för dem om det fantastiska nickis där kalaset hade varit. Efter ett tag började han krångla och ville inte äta, och jag sa att han inte behövde äta all potatisgratäng, eftersom det var ganska mycket, men att han i alla fall måste äta halva.
"halva? inte halva, hon heter ALVA"
Ja. Ibland undrar man helt enkelt.
Några dagar efter första kalaset (som kompisen Alva stod för) var vi hos svärföräldrarna, och vid middagsbordet berättade han för dem om det fantastiska nickis där kalaset hade varit. Efter ett tag började han krångla och ville inte äta, och jag sa att han inte behövde äta all potatisgratäng, eftersom det var ganska mycket, men att han i alla fall måste äta halva.
"halva? inte halva, hon heter ALVA"
Ja. Ibland undrar man helt enkelt.
Tadaaa!
Nämen, har jag hittat hit? Det var ju ett tag sen. Bloggrally nu då, för att make up for lost time liksom. Kan ju börja med att berätta att mitt plingelingel har gått och blivit hela 11 månader. Läskigt fort går det. Och hon absolut, definitivt vägrar att gå eller stå på egen hand, eller ens med stöd av EN hand. Två ska vara, annars får det va.
På kristihimmelfärds-torsdagen började hon i alla fall helt plötsligt, utan någon som helst förvarning, att gå med lära gå-vagnen. Tidigare har hon bara satt sig ner när man ställt henne vid den, precis som hon gör om man släpper en hand, men efter den där dagen så traskar hon runt som värsta proffset. Väldigt uppmuntrande för mamman som satsar på en gående Freja innan dagisstart i augusti.
Hon tar numera dessutom tag i allt hon hittar (oftast stolar), och går med dem tills det tar stopp. Hon klättrar upp på allt hon kommer åt också, mest på brorsans fåtölj, sin saccosäck och tvbänken. Vi har fått placera filtar under allt så att det inte ska göra något om hon ramlar. ALLRA helst klättrar hon på brorsan, men honom går det inte att lägga någon filt under, och inte ligger han särskilt stilla heller, så det går rätt ofta åt skogen.
På kristihimmelfärds-torsdagen började hon i alla fall helt plötsligt, utan någon som helst förvarning, att gå med lära gå-vagnen. Tidigare har hon bara satt sig ner när man ställt henne vid den, precis som hon gör om man släpper en hand, men efter den där dagen så traskar hon runt som värsta proffset. Väldigt uppmuntrande för mamman som satsar på en gående Freja innan dagisstart i augusti.
Hon tar numera dessutom tag i allt hon hittar (oftast stolar), och går med dem tills det tar stopp. Hon klättrar upp på allt hon kommer åt också, mest på brorsans fåtölj, sin saccosäck och tvbänken. Vi har fått placera filtar under allt så att det inte ska göra något om hon ramlar. ALLRA helst klättrar hon på brorsan, men honom går det inte att lägga någon filt under, och inte ligger han särskilt stilla heller, så det går rätt ofta åt skogen.
Kan man klättra upp måste man ju kunna komma ner, och strumpan har, tro det eller ej, lärt sig att på ett säkert sätt ta sig ner från soffan (som är för hög för att hon ska kunna klättra upp). Hon lägger sig på mage, snurrar runt och slänger ner benen, och hasar sig sen ner.
Det är en vettigare teknik än hennes trappteknik hos farmor och farfar. Deras utetrappa har två steg, och hon sätter sig på det första som på en stol, kastar sig sen framlänges så att hon hamnar på knä (att hon inte ramlar platt framlänges är ett jordens tjugonionde underverk). När hon sitter på knä kastar hon på något läskigt vigt sätt fram benen och kastar sig sen ner på marken på samma sätt. Blådåre.
Det är en vettigare teknik än hennes trappteknik hos farmor och farfar. Deras utetrappa har två steg, och hon sätter sig på det första som på en stol, kastar sig sen framlänges så att hon hamnar på knä (att hon inte ramlar platt framlänges är ett jordens tjugonionde underverk). När hon sitter på knä kastar hon på något läskigt vigt sätt fram benen och kastar sig sen ner på marken på samma sätt. Blådåre.
19 maj 2009
Doggystyle.
Freja: "wouff"
Pappan: "Skäller du på mig? ... Voff!"
Freja: "Voff!"
Pappan: "voff"
Freja: "voff"
Mamman: "voff"
Freja: "voff!"
På riktigt. Efter effektivt kämpande för att försöka få fram ett "titta" eller "hej" eller "mamma" eller "där", eller något annat magiskt förstagångsord, så väljer det lilla ufot att säga "voff". Vad har vi gjort för fel?
Ludwigs första ord var "bil", och det tog honom ett halvår av pratande innan han började säga "mamma". Jag är verkligen inte skapt för det här.
Pappan: "Skäller du på mig? ... Voff!"
Freja: "Voff!"
Pappan: "voff"
Freja: "voff"
Mamman: "voff"
Freja: "voff!"
På riktigt. Efter effektivt kämpande för att försöka få fram ett "titta" eller "hej" eller "mamma" eller "där", eller något annat magiskt förstagångsord, så väljer det lilla ufot att säga "voff". Vad har vi gjort för fel?
Ludwigs första ord var "bil", och det tog honom ett halvår av pratande innan han började säga "mamma". Jag är verkligen inte skapt för det här.
15 maj 2009
Danceparty.
Igår shakade strumpan ass till Sexy back, och lyckades till och med åstadkomma lite heta axelskakningar. Men favoriten, den allra bästa danstriggaren, är den här:
http://www.youtube.com/watch?v=ZjJJwnfHyYc
http://www.youtube.com/watch?v=ZjJJwnfHyYc
Läkarbesök - check!
Första punkten på sonens to do-list avklarad då. Herr doktor hittade inget knas och därmed ingen förklaring till plutts nattliga hosta. Vi får vänta och hoppas på att det antingen går över, eller blir värre så man kan lista ut vad det är. Tjo, tungt val. Allt vi fick ut av dagen var storlek på unge man - 17,3 kg och 101 cm - inte illa pinkat av en så liten lort.
Anyways, tillbaka med son på dagis fick jag veta att Freja kommer att få gå på Ludwigs avdelning i höst, otroligt skönt! Inte för att det spelar någon roll om de går på samma avdelning, men jag gillar de fröknarna, så det känns toppen att det blir dem för Freja liten också.
Anyways, tillbaka med son på dagis fick jag veta att Freja kommer att få gå på Ludwigs avdelning i höst, otroligt skönt! Inte för att det spelar någon roll om de går på samma avdelning, men jag gillar de fröknarna, så det känns toppen att det blir dem för Freja liten också.
14 maj 2009
Bebis i tveksam utveckling.
Freja har lärt sig göra "indianen" (ni vet, slå sig för munnen och låta "oaoah"). Eller. Pappan har lärt Freja att göra "indianen". De hade effektiv träning någon dag när jag jobbade. Hon använder dock ovansidan av handleden istället för handflatan att slå för munnen. Udda och underlig teknik, men vansinnigt vackert. Jag har försökt filma henne när hon gör det i en vecka nu, men hon fryser som värsta amatören och bara sitter och fnissar så fort kameran dyker fram. Idag, äntligen, gick det. Efter mycket smusslande och diskret kameraframplockande och effektiv peppning från pappan.
Jag fick däremot filma när hon åt själv för någon dag sen. Jag hällde fruktpuré på en platt tallrik, gav henne en sked och lämnade henne sen åt sitt öde medan jag lagade våran mat. Hon böjde sig platt fram och sög/lapade i sig slasket under läskigt sörplande ljud. När tallriken var tom plockade hon upp den och slickade på den. Sen började vi om. Det var fantastiskt smetigt i hennes stol efteråt. Och jag har världens mest fantastiska film.
Jag fick däremot filma när hon åt själv för någon dag sen. Jag hällde fruktpuré på en platt tallrik, gav henne en sked och lämnade henne sen åt sitt öde medan jag lagade våran mat. Hon böjde sig platt fram och sög/lapade i sig slasket under läskigt sörplande ljud. När tallriken var tom plockade hon upp den och slickade på den. Sen började vi om. Det var fantastiskt smetigt i hennes stol efteråt. Och jag har världens mest fantastiska film.
Ehh...va?
Son pratar mycket nu. Och jag kan inte säga att jag precis alltid hänger med. När vi precis skulle hoppa av bussen hem från dagis säger han:
"uppsala. marit bor i uppsala."
Jag: "nej. marit bor i stockholm. det är du som bor i uppsala."
L: "nej. vi bor bäversgränd."
Jag: "ja, men bäverns gränd ligger i uppsala"
L (mycket grinigt): "annars säger jag till pappa"
Jag vet inte om de är han eller jag som missuppfattat något väldigt grovt, men vi pratar inte samma språk i alla fall.
Igår sa han något väldigt vackert (med samma griniga tonläge). Jag förklarade för honom att farmor skulle skjutsa honom till dagis imorgon (läs: idag), för att jag skulle till skolan. Han frågade, som alltid, om Freja skulle följa med mig till skolan eller om hon (här spärrar han upp ögonen och ser våldsamt förskräckt ut) ska vara hemma helt själv? Jag förklarar att hon ska vara med farmor, och Ludwig surar då: "det tycker inte jag är roligt!" (standardfras). Jag tar för givet att han ska bli upprörd för att Freja får vara med farmor men inte han, men frågar ändå: "vad är det som inte är roligt?" och får det svårt överraskande svaret (halvgråtande och fortfarande lika grinigt) "jag vill inte att någon ska ta våran bebis". Vackra, vackra storebror. När jag förklarat att hon bara skulle vara med farmor medan jag var i skolan och han på dagis, och att Freja skulle komma hem samtidigt som vi sa han lättat "jaha. ska hon bara låna henne."
Jag har haft två härliga dagar i skolan i alla fall, fullt med härliga ungar. Imorgon är det "datorlektioner" igen, känns lagom lockande. Ludwig ska till läkaren också och kolla upp hostan (har han astma-gener farmor Doris?), och på lördag blir det första tandläkarbesöket. Det kan bli en upplevelse för livet, med tanke på dödsångesten hos frisören senast. Stackars vrak till barn. På söndag kommer bästa upplevelsen: första kalaset utanför familjen.
"uppsala. marit bor i uppsala."
Jag: "nej. marit bor i stockholm. det är du som bor i uppsala."
L: "nej. vi bor bäversgränd."
Jag: "ja, men bäverns gränd ligger i uppsala"
L (mycket grinigt): "annars säger jag till pappa"
Jag vet inte om de är han eller jag som missuppfattat något väldigt grovt, men vi pratar inte samma språk i alla fall.
Igår sa han något väldigt vackert (med samma griniga tonläge). Jag förklarade för honom att farmor skulle skjutsa honom till dagis imorgon (läs: idag), för att jag skulle till skolan. Han frågade, som alltid, om Freja skulle följa med mig till skolan eller om hon (här spärrar han upp ögonen och ser våldsamt förskräckt ut) ska vara hemma helt själv? Jag förklarar att hon ska vara med farmor, och Ludwig surar då: "det tycker inte jag är roligt!" (standardfras). Jag tar för givet att han ska bli upprörd för att Freja får vara med farmor men inte han, men frågar ändå: "vad är det som inte är roligt?" och får det svårt överraskande svaret (halvgråtande och fortfarande lika grinigt) "jag vill inte att någon ska ta våran bebis". Vackra, vackra storebror. När jag förklarat att hon bara skulle vara med farmor medan jag var i skolan och han på dagis, och att Freja skulle komma hem samtidigt som vi sa han lättat "jaha. ska hon bara låna henne."
Jag har haft två härliga dagar i skolan i alla fall, fullt med härliga ungar. Imorgon är det "datorlektioner" igen, känns lagom lockande. Ludwig ska till läkaren också och kolla upp hostan (har han astma-gener farmor Doris?), och på lördag blir det första tandläkarbesöket. Det kan bli en upplevelse för livet, med tanke på dödsångesten hos frisören senast. Stackars vrak till barn. På söndag kommer bästa upplevelsen: första kalaset utanför familjen.
12 maj 2009
Ibland undrar man varför.
Igår fick jag göra något väldigt spännande. Något jag aldrig trodde att jag skulle få göra. Något som man tror att kanske ingen skulle få göra på 2000-talet. Jag fick hjälpa min man att skicka ett mail. Det var inte så att han inte riktigt visste hur han skulle formulera sig, nej nej, han visste helt enkelt inte hur man gör. Min man, 28 år gammal, vet inte hur man skickar ett mail. Han har aldrig gjort det. Herregud, vart har jag grävt upp honom liksom?
Denna fantastiska, men mycket oupplysta, man gjorde mig för ett tag sen uppmärksam på det faktum att Ludwig kommit in i "varför?"-åldern. Jag ryckte på axlarna, och konstaterade att det har jag minsann inte märkt nåt av. Nänä. Ett par dagar senare, hemkomna från dagis och på väg upp i hissen. Då kommer det. "Mamma, varför åker vi hiss?". Ja, varför? Varför åker vi hiss? Varför har vi varje dag i snart två år åkt hiss för att komma hem? Man kan ju undra.
Man kan också undra varför bussen svänger där (och där, och där, och där), varför det finns bokstäver i namn och inte siffror, varför vi ska göra pizza just idag, varför jag går på toaletten eller varför inte varför man ska klä på sig kalsongerna före byxorna. Det finns otroligt mycket konstigheter ute i världen, så man kan inte annat än undra varför. Allra mest: varför kan min man inte skicka mail? Vem i hela helvete kan inte skicka ett mail?
Denna fantastiska, men mycket oupplysta, man gjorde mig för ett tag sen uppmärksam på det faktum att Ludwig kommit in i "varför?"-åldern. Jag ryckte på axlarna, och konstaterade att det har jag minsann inte märkt nåt av. Nänä. Ett par dagar senare, hemkomna från dagis och på väg upp i hissen. Då kommer det. "Mamma, varför åker vi hiss?". Ja, varför? Varför åker vi hiss? Varför har vi varje dag i snart två år åkt hiss för att komma hem? Man kan ju undra.
Man kan också undra varför bussen svänger där (och där, och där, och där), varför det finns bokstäver i namn och inte siffror, varför vi ska göra pizza just idag, varför jag går på toaletten eller varför inte varför man ska klä på sig kalsongerna före byxorna. Det finns otroligt mycket konstigheter ute i världen, så man kan inte annat än undra varför. Allra mest: varför kan min man inte skicka mail? Vem i hela helvete kan inte skicka ett mail?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
_2.jpg)
